mariareimersgustafsson

Gustav och Jimmy har åkt och handlat och Mollan står här ute och sover. En sällsynt, mycket sällsynt stund för mig själv. Som jag ägnar åt min blogg och mina kära läsare, när jag skulle kunna ligga på soffan och mysa istället. Det är väl bra va!

I fredags var jag på Lindas 30års fest. Det var jättetrevligt med trevliga männoskor, och en duktig trubadur. Hoppas det inte var alltförmycket att städa och att du inte mådda alltför dåligt igår Linda. Grattis än en gång och tack för en trevlig fest!

Själv höll jag mig hyfsat städad, men mådde inte bra igår. Vad beror det på? När man var ung kunde man lätt dricka en hel kvarting och må ungefär lika dåligt som jag gjorde igår. Är det åldern? Är det som Emma säger, dom där ciggen som är boven. Emma hävdar bestämt att det är feströkningen som är boven i dramat. Kan vara, kan vara. Därför jag brukar undvika det nuförtiden.

Imorgon åker jag till Ullared. Jag är så tråkig och svensson så jag skrämmer nästan mig själv. Men jag har aldrig varit där, och jag känner mig faktiskt lite spänd på att få se hela konceptet Ullared. Fast Ullared är väl egentligen själva stället va? Affären heter väl nåt annat. Men hur som helst så ska jag dit, och se om jag hitar en massa barnkläder och en och annan julklapp. I natt åker vi, jag och mamma, och är hemma sent på måndag kväll.

---

Tänkte på Dig häromdagen, längesen nu, men ibland blir det så. Det kan vara att jag drömt om dig eller sett nåt/nån som på minner om dig. Vet Du att i vår är det 10 år sedan vi träffades första gången. 10 år!! Det är så sjukt länge. Det betyder att du funnits i mitt medvetande i en tredejdel av mitt liv nu. Och det har inte alltid varit guld och gröna skogar. Men jag har alltid, ALLTID tyckt om dig och gör än idag. Du har alltid varit så speciell. Ända sen den första gången jag såg dej, verkligen första gången jag såg dig så har du betytt någonting för mig. Mellan oss var det verkligen kärlek vid första ögonkastet.

Blir lite trött på mig själv att jag ältar det här, men så jävla synd att det slutade som det gjorde. Hade så gärna velat ha dig kvar i mitt liv. Synd att vi båda var så omgona och betedde oss som vi gjorde mot varandra. Även om det känns som att jag är den som mest ångrar de dumma saker jag gjorde.

Tänker ibland på hur mitt liv skulle sett ut om det blivit du och jag. Vad hade vi gjort, var hade vi bott, hade vi bråkat lika mycket som då? Hade vi skaffat barn, hur hade som sett ut? Hur skulle Du blivit som pappa. Jag vet att det var en del saker med dig som var bättre än med Jimmy. Men också en hel del som verkligen inte var bra. Eller som i allfall inte passade mig.. inte just då i allfalll.
Men det är så svårt att tänka sig. Jag var ju mer eller mindre ett barn när vi träffades. Åtminstonde betedde jag mig som ett. Jag är så mycket lugnare och tryggare nu, och snällare. Och säkert du med. Vi borde ha träffats senare, när vi var lite mer mogna. Inte konstigt att det inte höll. Kanske lika bra i och för sig, med tanke på att vi är lyckliga på varsitt håll idag. Men så dumt det blev.

Tusen gånger har jag sagt förlåt till dig, och det är ingen underdrigft, och för lika många anledningar. Men det händer än idag att jag tänker på dig och allt som hände och känner presic den känslan igen. -"fan förlåt mig"..