mariareimersgustafsson

Mollan som har gått med i omöjliga-klubbem, har fått skrika sig till sömns i sin säng 2 gånger i natt. Låter det grymt? Jag skulle inte ha några problem med att ta upp henne i våran sägn om det inte vore så att hon somnar inte om där heller. Snarare blir hon ännu piggare och ligger och snurrar runt, sparkas och skallar en.
Det är så frustrerande!

Och det får mig att få dåligt samvete för hur jag kunde tycka att Gustav var ettganska krävande och jobbigt barn, när i princip ALLT har varit lätt med honom.
   Han sov i sin egna säng 2 dagar efter att vi kom hem från BB, och där har han sovit sen dess. Inte alltid hela nätterna men har alltid somnat om när han fått nappen. Och efter att han fyllde ett hittade han ju sina nappar själv.

Han slutade äta på natten när han var 3½ månad. Mollan när hon var 10. (iof. lite mitt fel)
    Han har alltid ätit maten, Mollan krånglar jämt. Hon verkar faktiskt aldrig hungrig. Man får lixom skynda sig att skyffla in en sked medans hon råkar öppna munnen. Vad det än är. Helst vill hon bara klättra ur och ner ifrån barnstolen, och man får tjurhålla henne och blir osams.
   Gustav klättrade aldrig upp på allt när han var liten, eller rev ner saker. Det är det enda Mollan gör, dagarna i ända. Klättrar upp och river ner.

Vi pottränade inte ens honom. Vi satte honom på pottan lite då och då som en lek, sen vips så gick han på pottan och både bajsade och kissade och var han blöjfri. Det skedde inte många olyckor. Kan inte minnas nån gång han kissat i byxan när vi varit ute, eller på dagis.
Han har slutat med blöja på natten oxå utan nån olycka i sängen, jo en, var det nog. Men hans blöja var torr varenda morgon i flera månader, så det var bara att ta bort den. Och det skötte sig oxå helt säjv.

Och han har ALDRIG någonsin varit dum mot något annat barn. (än Mollan ibland, men hon är ju lillasyrran) Ibland när vi varit på Öppna. har vi stött på barn som både slagits, knuffats och bitits helt oprovocerat. Obehagligt med sånna barn.

När han var 1½ år kunde han säga alla färgerna, och innan han var 2 så kunde han nästan alla bokstäverna. (som han visserligen glömt nästan alla nu efterssom vi aldrig tränar längre.) Men det är så sorgligt att jag aldrig såg då vilken lätt och duktig liten kille jag hade.
Vad var det då som fick mig att tycka att han var dryg och krävande??

Jo.. Det var alla de här mammorna som sa -"mitt barn sover heeeela natten från halv 7 på kvällen och halv 9 på morgonen"  Det gjorde däremot inte Gustav, han hade perioder där han vaknade5 ibland..

Eller när dom sa -"mina ban är aldrig sjuka, kanske lite snoriga ibland" Gustav var sjuk minst en gång i månaden efter det att han blev 4 månader.

Eller när Gustav fick sina trots utbrott redan som 1 åring och låg och dunkade huvudet i golvet när något inte gick hans väg. Medan de andra ungarna snällt nöjde sig med ett -"Nej, det blir ingen mera glass."
Det fanns en period då jag var övertygad om att han hade DAMP, INGEN annan unge gjorde ju så, iallfall var det vad föräldrarna sa. Men nu är han ju helt normal, som tur är.

Eller på Öppna förskolan när alla andra ungar sprang omkkring och lekte så snällt med varandra, då satt Gustav bara i mitt knä och klängde på mig, om jag inte var med honom nere på govet och lekte. Dom andra mammorna trodde att jag var en sån där pedagogisk lekmamma. När jag i själva verket tyckte det var skittråkigt och mycket hellre hade suttit i soffan och druckit kaffe och läst tidningen precis som dom.

Jag tyckte att en duktig unge skulle kunna sitta lite själv och leka med sina leksaker, och inte vilja hänga i famnen på mamman hela tiden. Det var ju så dom andra ungarna gjorde. Men Mollan är ju likadan, får hon så vill hon ju helst bli buren.  Även om hon är lite bättre på att leka själv, men hon har ju Gustav. Det är klart att det är roligare här hemma för henne.

Duktiga, duktiga duktiga Gustav. Som har blivit så fin och snäll och duktig. Synd att jag inte förstod då när han var liten hur duktig han var, istället för att jämföra med alla andra ungar.

Jag ställer fortfarande för höga krav på honom ibland, på att han ska klara saker och uppföra sig. Men jag har börjat tänka på det allt oftare. Att fokusera på det han kan och är bra på och att han är så snäll som han är. Det är lätt att man hänger upp sig på det där krånglet på morgonen när han bara sprang iväg och gömde sig när han skulle klä på sig, och man hade bråttom och kände att man bara blev argare och argare och tillslut kokade över och tvingade på honom kläderna och båda blev lessna.  Istället för att tänka på alla bra sakerna han gjorde sen.

"Jag älskar dig Gustav!
Du är finast och bäst i hela världen."

Det där säger jag till honom varje kväll innan han går och lägger sig. Jag hoppas att han känner att det stämmer..

Angående Saras kommentar från mitt föregående inlägg..
   Jag eller hur! Jobba för att leva inte leva för att jobba. Och kan inte alla bara erkänna det oxå, att det är så. Istället för att låssas som dom tycker att dom har värdens bästa jobb och se ner på dom som erkänner att  dom hellre vill vara hemma.

 De som ställer upp i vått och torrt för sitt jobb är antingen..

1- Jävligt ensamma människor och jobbet är det enda sociala dom har.

eller..

2- Så har dom ett så tråkigt liv hemma, helt orikt och totalt utan saker att göra.

(Jag skulle ha 1000 saker att göra om jag fick vara hemma, ok, några av dom är rena slappgrejer som att kolla på repriser och läsa böcker, men hade jag tid skulle jag träna och hålla skinande rent här hemma, laga nya recept, göra roliga saker med ungarna) 
 
eller..

3- Så har dom ett jobb som är superkul, eller är totalt beroende av pengarna..

Nu går det att lägga upp bilder!

Jag försökte hitta nån slags före-bild,  men jag hittade bara den här, när jag dekorerar Gustavs 1års tårta, och ser ut som en mongis. Men det kan jag bjuda på, efter vad jag gjorde mot Jimmy häromdagen ;)


Så här såg det alltså ut före vattenskadan..

Nu ser det alltså ut såhär. Allt efter våran smak så alla kankse inte tycker att det är syggt. Men det är iallfall  nytt och frächt. Och vi love it!

Och så den underbara tapeten. Jag ÄLSKAR den! Synd bara att vi blev för snåla för att byta köksbord, det skulle behövas. 

Jag vill inte, vill inte, vill inte börja jobba igen. Dels för att jag inte vet alls var jag kommer att hamna, efterssom min plats på mitt jobb är bortrationaliserad. Min tjänst finns inte kvar längre, bara innom kommunen.
Så är det att vara föräldraledig..

Men allra mest för att jag inte vill lämna mina barn och vara ifrån dom så mycket, och för att dom får lov att gå på dagis så många timmar. Och för att jag tycker så mycket OM att vara hemma. Det är inte det att jag hatar att jobba, fast jag tycker det är rätt tråkigt. Och jag tycker att det är så mycket bättre och skönare att vara hemma. Att slippa stressa upp på morgonen, jag vaknar mycket hellre av att ett barn väcker mig än att en väckarklocka gör det. Och skynda sig i med frukost till alla och bädna på kläderna på ungarna och kasta in dom i bilen och så fort in med dom på dagis och vinkna, vinka hejdå, rivstart därifrån. Jag har redan fetångest för det här..

Men det verkar på nåt sätt vara fult att säga att man inte vill jobba. Får sånna vibbar de gångerna jag sagt vad jag känner inför att gå tilbaka till jobb. Folk tittar lite på en som om man vore dum i huvet. Men INTE min egen genartion, måste jag tillägga, dom verkar tycka att det är precis lika pissigt att jobba som jag.
   Är det lixom så att man ska vara tacksam för att man har ett jobb? Eller..? Tycker inte de flesta 45+arna egentligen oxå att det skulle vara skönast att stanna hemma?
   Ja, jag VET att man måste jobba, men jag skulle mycket hellre vara hemmafru och ta hand om barn, tvätt disk och mat, det skulle jag. Om jag skulle kunna vara hemma så skulle jag kunna skaffa många barn, utan broblem. Problemet är ekvationen barn+jobb. Det är där det skär sig.

Jimmy tror att jag blivit påverkad av hela min yrkeskår när jag säger att det verkar så fult att säga att man helst inte vill jobba. Att det är nåt med förskollärare och mitt jobb. Han säger att ALLA på Posten jämt gick omkring och gnällde på hur tråkigt och jobbigt allting var, och hur dåligt betalt det var osv. 
   Och lite så är det nog, att erkännan att man inte tycker det är nåt roligt att jobba på mitt jobb är ju som att säga att man inte gillar ungar, ungefär. Och att man egentligen inte alls är en sån där eldsjälv och entusiast som alla verkar tävla om att vara, och att man inte har nån ambition att bli nån heller.
  Och tänk om man sade det på lönesamtalet när chefen frågade hur man tyckte allting var, vi har ju individuella löner. Då gäller det istället att bre på så mycket man kan om vad man gör och tillför.
"Jag ääälskar mitt jobb, jag verkligen brinner för det hääär, jag har världens bästa jobb, bla bla.." Vilket hyckleri. Kan inte alla bara erkänna att man mycket hellre skulle stanna hemma och kolla på Hem till gråden, baka bullar, gå en promenad eller läsa en bra bok. 
    
Vem fan vill jobba?

Kanske den som har ett eget företag, eller ett riktigt roligt och givande jobb. Dit ränkas inte att ta hand om snoriga ungar och byta bajsblöjor! Jag vill vara hemma, BASTA! Och det står jag för. (men inte på lönesamtalen ;)


Har försökt lägga upp några kort på köket, mend det bara ERRORAR. SÅ jag får prova senare..

Jag har barnfri-tid! Mamma har hämtat Mollan och Gusta är på dagis. Det här gillar jag verkligen.
Men jag tänker inte sitta framför datorn hela dagen.
   Jag ska duscha, kanske dammsuga, lägga mig i sängen och bara vila lite, och läsa lite i en ny bok jag köpt, The dirt. Har velat läsa den länge, hoppas den är bra.  Men först ska jag googla lite på " att resa med barn" och "Thailand med barn" och försöka dämpa min resfeber lite. Jag vet att 10 000tals barnfamiljer reser dit varje år, men inte med mina barn. Och kankse kan jag få några bra tips och trix hur man underhåller en vild 1åring på ett flygplan i 10 timmar. Tacka gudarna för att det är ett direktflyg!

Skåplyckorna till köket som skulle komma v.3, har nog kommit. Han visste inte riktigt, killen på byggfirman. Och han skulle komma hit och kolla ibörjan av den här veckan.
   Exakt VAD är det han ska kolla? Är det inte bara att ta med dom förbannade skåpluckorna hit och smälla upp dom, så kan han väl kolla det han ska kolla medans han är här, eller? Grrr...
   När allt är klart, luckor och lister och det då ska jag ta kort får ni se hur det blev tillslut.

Nu hade jag inte så mycket mer på hjätat..

Jag saknar mitt sovrum!!!
   Varför sover det en liten tjej där, varför har vi ett rum förlite?! Jag vill ha tillbaka mitt sovrum! Tänk när jag kunde ligga och läsa i min egen säng, eller krypa ner, mysa och kolla på Medium eller nåt.
Istället ligger där en tjej och vill ha tyst och släckt, så man får smyga sig in och lysa sig fram med telefonen för att hitta sängen.
   Tänk att när Gustav var mindre än ett år flyttade vi hans säng till hans egna rum och när han var precis ett år lärde han sig hitta sina nappar själv när han vaknade på natten. Och sen dess har vi inte störts av honom på nätterna förutom när han varit sjuk eller drömt mardrömmar. Duktiga duktiga kille!

Annat är det med syrran som vaknar nån/några gånger per natt och försöker skrika till sig att komma till våran säng, ligga mellan och sparkas. Det blir inget med det! Hon får nappen och får försöka somna om i sin egen säng hon!

Idag fick vi en skiva med kort från när Mollan var hos fotografen, natruligtvis är bilderna skyddade i ett speciellt fotovisningsprogram och går inte att kopiera, iallfall inte för mig, nån hacker kanske skulle klara det på nåt sätt. skivan är bara aktiv i 2 månader och jag ville verkligen ha kvar dom där korten, så jag försökte mig på att fota korten på datorn och det gick ganska bra, man ser iallfall att det är hon.. eller hur..

Erkänna att hon är söt lilla hjärtat.

Ibland fattar jag inte hur jag kan ha fått så söta barn. Fast man vet ju inte hur dom blir att se ut när dom blir större. Tänk om Gustav, som är galen i godis och läsk blir värsta tjockisen sen när han får ha hand om sina egna pengar och bara köper goids för allt. Och tänk om han ärver Jimmys taskiga syn och oxå väljer glasögon. En tjockis med brillor.. Hoppas inte!

Och tänk om Mollan ärver svårmodet, deppressioner och alkoholist genen (som iof. kommer från båda sidor) från min sida, och blir sådär svart&svår av sig. Dricker för mycket redan som 14 åring och klär sig i svart rock och stora kängor. Färgar håret kolsvart, skär sig och använder en kajalpenna i veckan.  Neeej, det får inte hända.
   Men hur förhindrar man det.. utan att inkrekta på deras integritet?

Så här ser dom ut nu iallafall, och dom är grymt söta och dom har börjat leka så bra. Eller leka och leka, dom kommer väldigt bra överens när dom busar. 

Nu ska jag och Jimmy kolla på tv och hålla handen!

Idag har jag, mamma, och Gustav varit i Borlänge och tittat på kort som vi tagit hos fotografen på Mollan. Så superfina kort. Dom blev så jättebra, verkligen. Och det var sjukt svårt att välja bara några, man vill ju ha dem allihopa. Men det belv tre halvstora i en passepartout ram.

Jag har upptäckt Melissa Horn, eller upptäckt och upptäckt, snubblat över och jag lyssnar på henne just nu. Hennes Som jag hade dig förut, Kunde inte rikgit bestämma mig först om jag tyckte hon var så bra eller inte. Har lite svårt för när dom liksom pratsjunger som hon gör. Men den låten är iallfall klockren. Kan dock bero på att Winnerbäck är med. Känns som hon har lite liknande texter, fast han är snäppet bätre. Även Lät du henne komma närmre är ganska bra.

   Ibland är jag övertygad om att jag oxå skulle kunna skriva så där bra låtar. (Inte sjunga dock, aldrig sjunga!) Sånna där mörka, dystra ångestfyllda låtar. Alla mina texter som jag skrev från den tiden då jag hade hjärtesorg på hjärtesorg. 
   Jag skulle kankse gräva fram alla mina anteckningsböcker och dagböcker och leta på nån som kan sätta noter och sjunga mina sorgliga dikter. Så blir jag en känd låtskivare, och tjänar massor av pengar och behöver aldrig mera jobba! :) Föresten har jag ju en singer precis här, här hemma. Tror ni Jimmy har lust att sjunga sorgsna sånger om mina gamla kärlekar?! Vilket team!

I nån vecka nu har jag skrattat åt en sak som Linda sa om Jimmy. "Om man inte visste vem han var skulle man kunna missta sig honom för en uteliggare"! Hahahahaha! Det ska sägas till Lindas försvar att hon började den meningen med att -"Jag tycker att Jimmy har sån skön stil"
   Men håll med om att det ändå är sjukt kul! Det är inte det att Jimmy är ful, det är han absolut inte. Egentligen är han ganska söt, men han döljer det väl. Bakom skägg, fula glasögon och konstiga kläder. Men ibland när han precis har duschat och ännu inte har hunnit fått på sig sina glasögon kan jag komma på mig själv med att titta på honom och se den Jimmy som jag blev kär i. Tycker tillockmed att han är riktigt snygg, och undrar varför. Sen kommer jag på det, det är ju för att han inte har sina glasögon på sig. Jag tycker verkligen att det är få människor som är snyggare med galsögon än utan. Låt mig visa vad jag menar genom att ta er genom ett bildspel som visar Jimmys förvandling från hunk till.. skunk!

Alldeles precis ibörjan när vi träffades såg han ut såhär..
(jag älskar verkligen det här kortet, taget hemma i Jimmys ungkarlslya på Storgatan och vi var sådär mysigt nyförälskade)

Ikväll håller Jimmy och min brorsa på att försöka få upp kökstapeterna, men det är inte första dagen. 
   tydligen har vi valt en extremsvår tapet med diagonala medaljongmönster, typ. Och efterssom köket är så litet blir det snabbt ett hörn eller ett fönster. Så det tar sin lilla tid. Hoppas det blir fint och bra till slut iallfall.

Igår på självaste nyårsafton så gjorde vi inget flashigt. Lade Mollan och lät Gustav vara uppe och tända tomtebloss på balkongen. Då var han nöjd. Sen var min brorsa här och så käkade vi jättegod indisk mat som dom hade gjort. Dom drack sina single malt och diskuterade whisky. Jag kollade på Sleepless in Seattle sen gick jag och lade mig. Var så trött, hade varit vaken flera timmar natten innan, och ville bara krypa ner. Det var jag nöjd med. Vaknade dock kl 24 av alla bomber och granater. Men ungarna sov som så stockar konstigt nog. Dom är som skalman ibland, och ibland när dom inte ska vara det är dom så jäkla lättväcka.

                                

Idag när jag plockade ur disk ur diskmaskinen kom hon tultande, och det slog mig att hon på så kort tid har blivit så stor och fått så mycket personlighet. Men att hon fortfarande är så liten. Det här är den bästa åldern, nu kommer det roliga. Det sker en verkligen en uvecklingsexplosion nu. Så mycket hon kommer lära sig nu på bara ett halvår. Och jag tänkte på en ska som Emma sa "det är nu det roliga börjar, tänk dom mammorna som börjar jobba nu, vad mycket dom missar. Det är ju nu det börjar blir roligt att vara mammaledig"  Jag håller verkligen med. 

   Faktum är (och det jag kommer skriva nu kommer var provocerande , men det är såhär jag tycker ) att jag fattar verkligen inte hur man kan sätta en unge som precis fyllt ett på dagis. Givetvis inser jag oxå att det finns dom som verkligen verkligen inte har något val, typ ensamstående mammor eller pappor. Men resten, alla dom andra som gör det ändå. Jag skulle aldrig i livet göra det. Jag skulle göra
allt som stod i min makt för att undvika det!  Krävde min chef det, skulle jag säga upp mig. Jag tycker verkligen att så små barn har det bäst hemma. Det säger jag även i egenskap av förskollärare, och jag har hört många kollegor uttrycka samma sak -"Dom har ju inget här att göra, dom har inget utbyte av dagis, det blir bara förvaring" 

   Jag gnäller ibland över att jag har så lite pengar, tycker det är så tråkigt att inte kunna köpa det jag vill, hatar att snåla. Men tack vare det har mina barn kunnat vara hemma så länge som möjligt. Och faktum är att jag hade kunnat snåla ännu mycket mera, köpt ännu billigare mat, kört mindre bil, jobbat extra, skippat alla mina egna klädinköp, ja allt man kan tänka sig för att barnen inte skulle behövt börja på dagis alldeles förtidigt.
   Gustav var 1år och 10 månader. Och när jag ser på kort på honom från hans första dagistid kan jag ändå undra hur fan vi kunde sätta honom på dagis när ha var så liten. Mollan kommer bli 1 år och 8 månader. Men ska vi ha nån chans att få in henne på det dagiset vi vill så måste det bli då i augusti när inskolningarna startar. Jag kommer tycka att hon är förliten, men jag är jävligt glad att hon inte är 1år och 1 månad. 

Ett barn som precis fyllt ett kan inte göra sig förstådd, inte prata, antagligen inte säga ja eller nej. Inte alla ettåringar kan gå. Mollan stoppar fortfarande ALLT i munnen och klättrar upp på ALLT på nolltid, inte ens jag hinner med att se efter henne och jag har bara 2 barn och bara en liten. Hur ska då 2-3 dagisfröknar hinna se efter henne när dom har 15-20 barn att se till?
   Båda mina barn har fortfarande sovit 2 gånger om dagen flera månader efter ettårdagen. Och där börjar den första krocken, dagisversamheten är inte utformad för att passa så små barn, på dagis har man middagsvila. Det resulterar till att ettåringen är så trött när det är dags att gå ut och leka vid 10 snåret så den vinglar gråtandes omkring på dagisgården som en osalig ande tills nån fröken inte orkar höra på brölandet längre och går och hämtar en vagn i förrådet. Där slocknar ettåringen gråtsuckandes och sover fortfarande när det är dags för dom andra barnen att gå in och ha samling och äta. Är det vettigt?

Jag tycker: Sluta sätt för små barn på dagis. Att det finns en ettårsgräns innan barnet får börja på dagis betyder inte att dom BÖR börja då. Gör allt för att vara hemma så länge som möjligt, eller pussla, jobba skift, fråga mormor eller andra annhöriga. Och om det verkligen inte går, skaffa en BRA dagmamma.
   Att en ettåring får vara i ett tryggt hem med några få barn och med en självklar "caretaker" måste ändå vara att föredra framför en stor barngrupp i underdimensionerade lokaler med stressade fröknar, eller?

Ida: Jag fick en pepparkvarn med min favoritpepparblandning av J. i julklapp ;)