mariareimersgustafsson

Bebis M, som fick en brännskada på Öpnna förskolan, hette natruligtvis bebis E, jag fattar inte vad jag tänkte med! Träffade henne och hennes mamma idag igen. Det såg inte kul ut.. Stackare. Det var verkligen fel, eller rätt mamma att bli drabbad oxå. Hennes skadeanmälan, eller vad det heter var inte nådig. På punkten förslag på förebyggande åtgärder skrädde hon inte orden. Men man kan förstå att hon är upprörd över det som hände, nu är micron flyttad, och det kanske var en smart sak att börja med.

Idag skulle vi leka med Isaac i lekparken, men efter fem minuter ramlade han 2½ meter ner från en klätterställning och slog i huvet. Inte kul. Jag vet inte hur det gick, och Jenny svarar inte på sms. Hoppas det gick bra och att det inte blev nån hjärnskakning. Läskigt!

Jag måste ringa Lena Nilsson imorgon och höra om dagisplaceering. Mollan måste måste måste få börja på magneten. Annars vet jag inte vad jag gör. Jag är så inställd på det nu, och Gustav oxå och Mollan tycker det är jätteroligt att vara där. Det får inte bli nåt annat bajsdagis, typ Hillängen..

Det finns en sak som fortfarande kan styra mitt humör så totalt, helt knäppt att det är så. Jag kommer nog aldrig kunna släppa det där. Inte än på länge. Det är bara att inse, och lära sig leva med. Är inte så jobbigt heller, bara så knäppt att det fortfarande är så..

 

Ingen behöver verkligen ta åt sig av det jag skrev igår. Om mina ensama år i Härnösand. Det var absolut ingen annas fel. Jo, Johanna, visst blev jag utkastad av dig och Martin, men jag kunde ju flyttat in i Mittlyan om jag velat. Men eftersom jag hade en ny kille då så kändes det drygt att inte ha något eget när han skulle komma upp och hälsa på, nu blev det ju inte så ofta. Men dom gångerna var det skönt att bo själv. Men med facit i hand borde jag natruligtvis valt studentkorridor istället. Men nu är jag ju glad så ingen behöver tänka på det mer :)

Idag var vi öppna förskolan en sväng (glömde helt att höra av mig till dig Mina, sorry). Och där hände det en så otäck grej, som egentligen kankse inte var så farlig men det var ändå obehagligt och det har förföljt mig hela dagen idag. 

 Jag och tre mammor till satt på lekmattan på golvet i köket och pratade, Mollan gick omkring men dom andra ungarna var mindre och satt med sina mammor på golvet. Samtidigt höll en annan mamma på att värma mat i micron någon meter ifrån oss. Hon tog ut sin matlåda, men tappar den på golvet så att varm ris och fiskgegga skvätter ut över golvet. Först hör jag bara en smäll när matlådan ramlar i golvet, så känner jag att det bränner till på ena benet, sen hör jag "bebis M". börja tokgråta och ser att det har skvätt upp mat i hela hennes ansikte och i ena ögat. Hennes skärrade mamma tar snabbt upp henne och sköljer bort maten och försöker kyla ner ansiktet för att minska brännskador. Jag kände ju hur maten brände på mitt ben, så jag vet att den var riktigt varm.
"Bebis M" fick en ganska stor brännblåsa i pannan och fick lite rodnad på fler ställen. Hennes mamma var så rädd och ledsen, och jag förstår henne verkligen. Och mamman som tappade maten var lika ledsen hon, om inte mer.

Men det värsta med allt det där var att det känns som att det lika gärna kunde varit jag själv som tappade maten. Och den ångesten man hade känt då, jag kan inte föreställa mig. Det är så hemskt att råka skada någon annans barn även om det är en olykshändelse. Det är så hemskt så att man heller hade valt att det skulle hända en själv och ens eget barn, än att vara den som ställde till det. Jag tror att alla som var där idag tackade sin lyckliga stjärna för att det inte var dom som råkade tappa den där maten, för det hade kunnat vara vem som helst av oss. Och fått lov att gå hem med den ångesten.. å jag tycker så fruktansvärt synd om båda mammorna.
En olycka händer så fort..

Och så måste jag blogga om att jag idag, med all rätt belv anklagad för att ha dubbelmoral. Jag har rackat ner på folk som köper märkeskläder och märkesvagnar. Men själv söker jag med ljus och lykta efter ett par märkesskor till Gustav. Jävligt mycket dubbelmoral, jag erkänner! Skor kan jag va ganska noga med ibland, just skor. Jag ville verkligen ha ett par " skateskor", och nästan till vilket pris som helst. Jag betalade 500:- för ett par DC i sorlek 27, jag vet det är inte klokt för ett par barnskor.. Men nu blev det så i fallfall :)

Nu är det längesen jag skrev igen.. men jag har bara inte haft tid och ork. Men nu tänkte jag skriv några rader iallafall.

Jimmy är i Gävle, och det är så tråkigt att vara själv. Jag är verkligen ingen vara ensam männsika. Jag kan tycka att det kan vara skönt ibland, men bara om jag valt det själv. Nu har jag ju barnen, men det är inte riktigt samma sak ändå. Och kvällarna blir ju lika tråkiga.

Dom två sista åren jag bodde i Härnösand, var jag själv nästan hela tiden. När jag inte åkte till Göteborg eller hem. Och det är dom värsta åren i mitt liv. Jag kan få rysningar bara av att tänka på den där lägenheten, där jag spenderade så många ensama ångestfyllda dagar och nätter.
    Mitt första år där var jätteroligt, det hände så mycket, jag kom äntligen ur ett dåligt förhållande och träffade massa roliga människor och allt. Men sen åkte jag ju iväg nästan varje helg så då gled jag lixom från det där gänget som jämt var ut. Hade väl egentligen inget sug att gå ut på krogen just då heller, var lungast att stanna hemma. Och Ida, min ängel som jag hängt med förut, hade just träffat Jon och var nykär och var hemma och myste med honom.
   Så skönt som det var när tog min examen, och lägenheten var utstädad, sakerna packade och flyttlasset rullade ut ur Härnta har det aldrig varit lämna något bakom mig. Då kändes det som mitt liv började igen.
Och jag som annars är så sjukt nostaligsk av mig men än idag har jag inte längtat efter att återse den stan en enda gång. Mycket vacker på sina håll och kanter. Men fyy fan vilka hemska minnen. Men nån gång när jag blivit äldre och det ligger ännufler år mellan mig och de där åren då ska jag åka dit igen, och då kommer det bli roligt att se det igen.

Idag blev det klart att jag ska jobba i Hagge i höst. Det blir nog bra. Bara dom jag ska jobba med inte är några stolpskott. Ärligt talat, det enda ställe där jag kommit överens med alla jag jobbat med var i Söderbärke, på Näcken. Vet inte om der beror på mig, mycket möjligt. Jag kanske är svår. Men hoppas hoppas att jag kommer att trivas. Det är det enda jag oroar mig över..

Nä nu har jag nog inget mer på hjärtat faktist..

Kram alla mina fina hjärtan där ute, ni vet vilka ni är :)

Jimmy är på väg till doktorn för att kolla om Mollan har öroninflammantion. Suck! Hon snorar, hostar och har haft feber i flera nätter i rad nu och idag har hon tagit sig åt örat. Hoppas det inte är det, det gör väl väldigt ont säger dom som haft det. Jag vet inte. Fast om hon har det och får pencillin, blir hon ju i allfall frisk..

Gillar inte penicillin egentligen. Ingen av ungarna har fått det förut. Och det skulle vara så bra om dom kunde klara sig utan det så lägne som möjligt. Men vi får se nu då vad doktorn säger..

Jag fick ju några kommentarar om min livskris, och förhållanden. Det var uppskattat!
Den roligaste var -När man är inne vill man ut, och när man är ute vill man in! Hahaha!
Det är sant, fast det är inte rikgit så jag känner. Jag vill inte ut, det börjar bara bli lite långtåkigt mellan varven.
Och uppskattat med tips om att man måste uppvakta varandra lite, fast man varit tillsammans i många år. Det tycker jag oxå, men det kan vara lite svårt att få någon annan att fatta det, utan att påpeka det hela tiden. En klassiker är ju när man säger nåt i stil med -Du köper aldrig blommor eller presenter till mig och överaskar mig. Och vad kommer gubben hem med nästa dag? En bukett tulpaner från hemköp. Ja, vad säger man..

Men jag har nog kommit ur min kris för den här gången. Jag har det så bra, så bra. Och jag intalar mig att det skulle bli lika tråkigt med vem man än var tillsammans med efter 10 år. Så det är bara att tacka sin lyckliga stjärna att jag har en så snäll kille som inte super, eller är otrogen och som tar hand om barn och hem så bra!

Det hände en annan grej i mitt liv som det här VERKLIGEN inte är rätt forum för att skriva om det i. Men den grejen började så bra. Sen förstorade jag upp den till en smärre katastrof. Men sen slutade den ganska bra tillslut ändå. I allfall för min del. Och jag är jätteglad för det och det har skänkt mig inre frid i en fråga som gett mig så många timmars grubbel genom flera år nu. Det känns som ett lung inuti mig. Vi är kanske inte bästa vänner än, vi kanske aldrig blir det heller. Men vi kan iallafall prata igen och vi är inte ovänner, vi har förlåtit varandra och lagt det bakom oss. Han med!! Så underbart att höra! Det är det här jag velat hela tiden. Precis det där.
    Jag har tänkt en del på oss och hur det var, jag är inte arg eller sur, jag tycker bara bra om dig nuförtiden. Vi glömmer det gamla och blickar framåt.
Ni kan inte ana vad skönt det känns, jag har inga arga spöken längre!

Det här läste jag igår..

"Det kommer ett tillfälle i ens liv då man inser vilka som betyder något, vilka som aldrig gjorde det, vilka som inte gör det längre och vilka som alltid kommer att göra det. Så oroa dig inte över människor från det förflutna, det finns en anledning till varför dom inte klarade sig till din framtid....."

..och så finns det antagligen en anledning till vilka SOM klarade sig oxå.. :)

Mamma har hämtat Mollan och GUstav är på dagis. Så jag har lite egentid att förfoga över! Finfint!

Har haft lite kris senaste veckan, som kanske märktes av i mitt förre inlägg. Har lixom kännt att, blir det inte roligare än såhär nu. Ska det vara såhär resten av livet nu då.
   I det stora hela är jag faktiskt jättenöjd med mitt liv. Jag har ett jobb (!?), två fina, friska barn, någonstans att bo, billig hyra, är själv frisk, har en snäll pappa till mina barn som gör massor här hemma och aldrig skulle vara otrogen eller dum på något sätt.

Oj, nu fick jag ännumera ångest när jag såg allt bra sådär på en gång. Nu skämms jag lite och borde kanske vara nöjd över allt som är bra istället..

Ja, nää, nu klarar jag inte av att skriva det som jag tycker är tråkigt och mår dåligt över. Jag biter ihop och nöjer mig istället. Men jag kan sammanfatta det såhär, det som jag hört så många människor säga.
-" man går inte omkring och är käär när man har varit tillsammans i så många år och har barn tillammans. Det blir mer som en stark vänskap"

Ok, hur kul lät det där??

Men jag saknar den där känslan.. så mycket.
Pratade med Jimmy om det här, men han har oxå den där inställningen att man inte gåromkring och är kär och att det är normalt och det ska vara så.
   Jag vet inte, tänk om det inte ska vara så då. Tänk om det visst finns dom fortfarande känner sig kära i varandra fast dom varit tillsammans i 20 år och har 10 barn?

Jag efterlyser lite vardagsromantik. Just nu driver vi ett företag tillsammans som heter -ta had om Två BarnAB. Vi har olika sysslor som vi sköter, vi planerar, vi effektiviserar, diskuterar och rationaliserar. Allt för att få vardagen att flyta så smidigt som möjligt. Men det blir inte mycket lite tid till annat. Och det är antagligen det som är boven i dramat. Hur ska man hinna känna någont när man har så fullt upp med annat.
    Plus att vi, båda två nog är ganska dåliga på att vårda vårat förhållande. Vi är lite bekväma av oss, och en av oss en smula snål. Vi lixom bara låter det vara.

Jimmy säger att det kommer bli bättre när ungarna blir större och vi har mera pengar, och kanske kan göra lite mer roliga saker tillsammans. Och det kan jag verkligen tänka mig. Det känns bara så långt dit, och så känner jag Jimmy. Har ganska svårt att tänka mig att han en dag helt plötsligt skulle överaska mig med en weekendresa till Island, eller ens ett restauranbesök.

Men den som lever får se. Jag har hur som helst inga planer på att ändra något i min livssituation om det var någon som fick för sig det. Jag får såna här kriser lite då och då. Särskillt nu på våren.

Är det någon som har något klokt inlägg att komma med angående det här, så kommentera gärna..

Puss Alla fina vänner därute..

---

Ida T, ja väldigt konstigt att du hade det, med tanke på att vi inte ens kände varandra då. Och varför skulle då ha fått det av mig sen. Wierd ;)