Mina värsta år..
Jimmy är i Gävle, och det är så tråkigt att vara själv. Jag är verkligen ingen vara ensam männsika. Jag kan tycka att det kan vara skönt ibland, men bara om jag valt det själv. Nu har jag ju barnen, men det är inte riktigt samma sak ändå. Och kvällarna blir ju lika tråkiga.
Dom två sista åren jag bodde i Härnösand, var jag själv nästan hela tiden. När jag inte åkte till Göteborg eller hem. Och det är dom värsta åren i mitt liv. Jag kan få rysningar bara av att tänka på den där lägenheten, där jag spenderade så många ensama ångestfyllda dagar och nätter.
Mitt första år där var jätteroligt, det hände så mycket, jag kom äntligen ur ett dåligt förhållande och träffade massa roliga människor och allt. Men sen åkte jag ju iväg nästan varje helg så då gled jag lixom från det där gänget som jämt var ut. Hade väl egentligen inget sug att gå ut på krogen just då heller, var lungast att stanna hemma. Och Ida, min ängel som jag hängt med förut, hade just träffat Jon och var nykär och var hemma och myste med honom.
Så skönt som det var när tog min examen, och lägenheten var utstädad, sakerna packade och flyttlasset rullade ut ur Härnta har det aldrig varit lämna något bakom mig. Då kändes det som mitt liv började igen.
Och jag som annars är så sjukt nostaligsk av mig men än idag har jag inte längtat efter att återse den stan en enda gång. Mycket vacker på sina håll och kanter. Men fyy fan vilka hemska minnen. Men nån gång när jag blivit äldre och det ligger ännufler år mellan mig och de där åren då ska jag åka dit igen, och då kommer det bli roligt att se det igen.
Idag blev det klart att jag ska jobba i Hagge i höst. Det blir nog bra. Bara dom jag ska jobba med inte är några stolpskott. Ärligt talat, det enda ställe där jag kommit överens med alla jag jobbat med var i Söderbärke, på Näcken. Vet inte om der beror på mig, mycket möjligt. Jag kanske är svår. Men hoppas hoppas att jag kommer att trivas. Det är det enda jag oroar mig över..
Nä nu har jag nog inget mer på hjärtat faktist..
Kram alla mina fina hjärtan där ute, ni vet vilka ni är :)
Visste inte att du kände så, eller har jag glömt? De värsta åren i ditt liv alltså. Känner mig lite träffad där. Men håller med om att det första året var superkul, vad mycket det hände! Fast jobbigt också, många jobbiga känslor....
Kram
Jag förstår att det inte var menat så, men jag får ändå lite dåligt samvete då jag läser att de värsta åren i ditt liv var då du var tvungen att bo själv i Härnösand. Det känns som att jag "kastade" ut dig för att jag träffade Martin; och lite så var det väl... Även jag har ju ganska dåliga minnen från Härnösand (jag tänker på att jag blev underkänd på praktiken och därmed tvungen att hoppa av Lärarhögskolan), så jag kan förstå känslan att det var väldigt skönt när flyttlasset drog därifrån; även jag kände en lättnad när vi flyttade neröver!
Jag tror inte att du kan vara svår att jobba med. Du som e så snäll och positiv person. Borde vara skönt att ha dig som arbetskamrat. det skulle i så fall vara om någon blir avundsjuk på dig o känner sig sämre. Sådanna människor kan ibland förstöra stämningen på arbetsplatsen.
Kram
