30års kris..
Mamma har hämtat Mollan och GUstav är på dagis. Så jag har lite egentid att förfoga över! Finfint!
Har haft lite kris senaste veckan, som kanske märktes av i mitt förre inlägg. Har lixom kännt att, blir det inte roligare än såhär nu. Ska det vara såhär resten av livet nu då.
I det stora hela är jag faktiskt jättenöjd med mitt liv. Jag har ett jobb (!?), två fina, friska barn, någonstans att bo, billig hyra, är själv frisk, har en snäll pappa till mina barn som gör massor här hemma och aldrig skulle vara otrogen eller dum på något sätt.
Oj, nu fick jag ännumera ångest när jag såg allt bra sådär på en gång. Nu skämms jag lite och borde kanske vara nöjd över allt som är bra istället..
Ja, nää, nu klarar jag inte av att skriva det som jag tycker är tråkigt och mår dåligt över. Jag biter ihop och nöjer mig istället. Men jag kan sammanfatta det såhär, det som jag hört så många människor säga.
-" man går inte omkring och är käär när man har varit tillsammans i så många år och har barn tillammans. Det blir mer som en stark vänskap"
Ok, hur kul lät det där??
Men jag saknar den där känslan.. så mycket.
Pratade med Jimmy om det här, men han har oxå den där inställningen att man inte gåromkring och är kär och att det är normalt och det ska vara så.
Jag vet inte, tänk om det inte ska vara så då. Tänk om det visst finns dom fortfarande känner sig kära i varandra fast dom varit tillsammans i 20 år och har 10 barn?
Jag efterlyser lite vardagsromantik. Just nu driver vi ett företag tillsammans som heter -ta had om Två BarnAB. Vi har olika sysslor som vi sköter, vi planerar, vi effektiviserar, diskuterar och rationaliserar. Allt för att få vardagen att flyta så smidigt som möjligt. Men det blir inte mycket lite tid till annat. Och det är antagligen det som är boven i dramat. Hur ska man hinna känna någont när man har så fullt upp med annat.
Plus att vi, båda två nog är ganska dåliga på att vårda vårat förhållande. Vi är lite bekväma av oss, och en av oss en smula snål. Vi lixom bara låter det vara.
Jimmy säger att det kommer bli bättre när ungarna blir större och vi har mera pengar, och kanske kan göra lite mer roliga saker tillsammans. Och det kan jag verkligen tänka mig. Det känns bara så långt dit, och så känner jag Jimmy. Har ganska svårt att tänka mig att han en dag helt plötsligt skulle överaska mig med en weekendresa till Island, eller ens ett restauranbesök.
Men den som lever får se. Jag har hur som helst inga planer på att ändra något i min livssituation om det var någon som fick för sig det. Jag får såna här kriser lite då och då. Särskillt nu på våren.
Är det någon som har något klokt inlägg att komma med angående det här, så kommentera gärna..
Puss Alla fina vänner därute..
Ida T, ja väldigt konstigt att du hade det, med tanke på att vi inte ens kände varandra då. Och varför skulle då ha fått det av mig sen. Wierd ;)
Hej
Jag och min kille har vart tillsammans i sex år och har en liten son tillsammans.
Vi försöker överraska varandra ibland md en middag eller liten present (det behövs!! tycker jag iaf)
Jag har även perioder då jag blir som nykär på nytt, pirrar i magen tom :)
Men såklart har man även tråkiga stunder, annars vore det ju konstigt.
Och jag hoppas verkligen att jag kan känna känslan av att vara nykär även om 20 år :)
man får inte glömma att det är viktigt att prata om livet man lever i just nu och göra vardagen så smidig som möjligt annars tror jag man blir osams och då spelar det ingen roll hur mycket romantik det finns.
Det där pirret i magen infinner sig inte varje dag men nog 17 är det där även efter 18 år,en hel del flyttar och två barn (snart tre). Det är så gött att bara sträcka ut handen på natten och känns Håkans rygg och veta att han finns där!
Du skriver så ärligt, så rätt, så träffande för såå många människor. Men det härligaste är att du skriver ut det så vem som helst kan läsa det. Svart på vitt. I love it! För vem tänker inte såhär som du skriver? Ska livet vara såhär? Inget mer? Ändå har man det oförskämt bra. Tror svenskar är dåliga i allmänhet med vardags romantik. Är den som fattas.
Du är så otroligt klok, Maria. Och du skriver alldeles fantastiskt ärligt!
Det är vardag, slentrian och gråa, trista dagar. Bergochdalbana. Och det är sååå lätt att tro att gräset är grönare på andra sidan.
Men dom som är på andra sidan, som irrar runt i livet, och inte riktigt har hittat rätt. Hittat hem. Dom känner ju lika. Att allt dom vill ha är det andra. Ett tryggt liv, tillsammans med någon man älskar. Tvätta små barnkläder, laga falukorv och makaroner och lägga trötta små barn i sina sängar varje kväll. Det är ju det dom vill ha.
Vi blir aldrig nöjda, för av någon anledning så tror vi alltid att det går att ha det bättre.
Din ärlighet är otroligt uppfriskande, i vilket fall.
"När man är inne, vill man ut. Och är man ute, vill man in."
Åhh gud så kul att jag hittat hit =)
kram kram
