mariareimersgustafsson

Mollan som har gått med i omöjliga-klubbem, har fått skrika sig till sömns i sin säng 2 gånger i natt. Låter det grymt? Jag skulle inte ha några problem med att ta upp henne i våran sägn om det inte vore så att hon somnar inte om där heller. Snarare blir hon ännu piggare och ligger och snurrar runt, sparkas och skallar en.
Det är så frustrerande!

Och det får mig att få dåligt samvete för hur jag kunde tycka att Gustav var ettganska krävande och jobbigt barn, när i princip ALLT har varit lätt med honom.
   Han sov i sin egna säng 2 dagar efter att vi kom hem från BB, och där har han sovit sen dess. Inte alltid hela nätterna men har alltid somnat om när han fått nappen. Och efter att han fyllde ett hittade han ju sina nappar själv.

Han slutade äta på natten när han var 3½ månad. Mollan när hon var 10. (iof. lite mitt fel)
    Han har alltid ätit maten, Mollan krånglar jämt. Hon verkar faktiskt aldrig hungrig. Man får lixom skynda sig att skyffla in en sked medans hon råkar öppna munnen. Vad det än är. Helst vill hon bara klättra ur och ner ifrån barnstolen, och man får tjurhålla henne och blir osams.
   Gustav klättrade aldrig upp på allt när han var liten, eller rev ner saker. Det är det enda Mollan gör, dagarna i ända. Klättrar upp och river ner.

Vi pottränade inte ens honom. Vi satte honom på pottan lite då och då som en lek, sen vips så gick han på pottan och både bajsade och kissade och var han blöjfri. Det skedde inte många olyckor. Kan inte minnas nån gång han kissat i byxan när vi varit ute, eller på dagis.
Han har slutat med blöja på natten oxå utan nån olycka i sängen, jo en, var det nog. Men hans blöja var torr varenda morgon i flera månader, så det var bara att ta bort den. Och det skötte sig oxå helt säjv.

Och han har ALDRIG någonsin varit dum mot något annat barn. (än Mollan ibland, men hon är ju lillasyrran) Ibland när vi varit på Öppna. har vi stött på barn som både slagits, knuffats och bitits helt oprovocerat. Obehagligt med sånna barn.

När han var 1½ år kunde han säga alla färgerna, och innan han var 2 så kunde han nästan alla bokstäverna. (som han visserligen glömt nästan alla nu efterssom vi aldrig tränar längre.) Men det är så sorgligt att jag aldrig såg då vilken lätt och duktig liten kille jag hade.
Vad var det då som fick mig att tycka att han var dryg och krävande??

Jo.. Det var alla de här mammorna som sa -"mitt barn sover heeeela natten från halv 7 på kvällen och halv 9 på morgonen"  Det gjorde däremot inte Gustav, han hade perioder där han vaknade5 ibland..

Eller när dom sa -"mina ban är aldrig sjuka, kanske lite snoriga ibland" Gustav var sjuk minst en gång i månaden efter det att han blev 4 månader.

Eller när Gustav fick sina trots utbrott redan som 1 åring och låg och dunkade huvudet i golvet när något inte gick hans väg. Medan de andra ungarna snällt nöjde sig med ett -"Nej, det blir ingen mera glass."
Det fanns en period då jag var övertygad om att han hade DAMP, INGEN annan unge gjorde ju så, iallfall var det vad föräldrarna sa. Men nu är han ju helt normal, som tur är.

Eller på Öppna förskolan när alla andra ungar sprang omkkring och lekte så snällt med varandra, då satt Gustav bara i mitt knä och klängde på mig, om jag inte var med honom nere på govet och lekte. Dom andra mammorna trodde att jag var en sån där pedagogisk lekmamma. När jag i själva verket tyckte det var skittråkigt och mycket hellre hade suttit i soffan och druckit kaffe och läst tidningen precis som dom.

Jag tyckte att en duktig unge skulle kunna sitta lite själv och leka med sina leksaker, och inte vilja hänga i famnen på mamman hela tiden. Det var ju så dom andra ungarna gjorde. Men Mollan är ju likadan, får hon så vill hon ju helst bli buren.  Även om hon är lite bättre på att leka själv, men hon har ju Gustav. Det är klart att det är roligare här hemma för henne.

Duktiga, duktiga duktiga Gustav. Som har blivit så fin och snäll och duktig. Synd att jag inte förstod då när han var liten hur duktig han var, istället för att jämföra med alla andra ungar.

Jag ställer fortfarande för höga krav på honom ibland, på att han ska klara saker och uppföra sig. Men jag har börjat tänka på det allt oftare. Att fokusera på det han kan och är bra på och att han är så snäll som han är. Det är lätt att man hänger upp sig på det där krånglet på morgonen när han bara sprang iväg och gömde sig när han skulle klä på sig, och man hade bråttom och kände att man bara blev argare och argare och tillslut kokade över och tvingade på honom kläderna och båda blev lessna.  Istället för att tänka på alla bra sakerna han gjorde sen.

"Jag älskar dig Gustav!
Du är finast och bäst i hela världen."

Det där säger jag till honom varje kväll innan han går och lägger sig. Jag hoppas att han känner att det stämmer..