mariareimersgustafsson

Ja, det var superlängesen jag skrev nåt, sorry. Men det har varit fullt upp, och inte riktigt haft orken, plus att Jimmy har okuperat datorn för skolarbete på kvällarna, men nu är jag tillbaka!

Gustav är på dagis och Mollan hälsar på hos mormor och Jimmy pluggar. Alltså har jag en av dessa välförtjänta egentids-stunderna. I love it!

Angående mitt förra inlägg om att jag inte tycker att barn som precis fyllt ett ska gå på dagis, har jag tänkt lite mer..
   Det beror givetvis oxå på vad det är för slags barn, ett barn som t.ex. har många syskon och är väldigt van vid stora barngrupper och att många olika tar hand om den, klarar det säkert bättre än ett barn som har haft motsatsen.
   Sen beror det ju natruligtvis på hur många timmar barnet går på dagis.

Men jag tycker ändå som jag tycker och jag kom på några till argument. Ett så litet barn kan inte förstå innebörden av meningen - Mamma kommer tillbaka och hämtar dig sen. Skärmmande, dom kankse tror att man lämnar dom där föralltid?! I allfall ibörjan innan dom lärt sig att man dyker upp igen.

Och så det där med maten, om Mollan skulle börja på dagis nu skulle hon inte få i sig mycket under dom timmarna hon var där.  Hon har 2 tänder och kan inte tugga för fem öre, Vägrar den minsta biten, då åker den ut igen. Och inte kan hon äta själv. Plus att hon inte är det minsta intresserad av mat, vill BARA klättra ur barnstolen hela tiden, vi får locka, truga, leka och hålla på å spela pajas för att få i henne nåt. Och oftast slutar det med att man går runt och bär på henne så får hon äta så. Det är sjukt drygt. Men vi vet varken ut eller in.
   Men allt det här besväret skulle inte en personal hinna med. Så hon skulle vara hungirg och grinig. så det är tur att hon får bli lite större först. Och det är tur att inte alla ungar är som hon när dom är ett år, och det är tur att inte alla som är precis ett år börjar på dagis för då skulle jobbet på en småbarnsavdelning vara ännumer underbetalt än vad det är idag och sjuksrivningarna långt mycket fler. Och för att inte tala om väggarna att gå in i...

I senaste nummret av våran facktidning, förskollärarnas facktidning som kom häromdagen, finns det en artikel om små barn i förskolan. Den heter Oro för de yngsta i spartider.
   Det står att hälften av alla ettåringarna är inskolade på dagis, och det är ett nytt fenomen i den svenska välfärdsmodellen, att så många små barn går så långa dagar i förskolan. Det var inte vanligt tidigare att barn under två år vistades 8-10h i grupper om 15-17 barn. Poängen är iallfall att det här är något nytt och förskolan har inte riktigt hängt med i svängarna "kunskapen om hur deras behov kan tillgodoses behöver bli bättre".
PRECIS det jag sa!
Barngrupperna behöver bli mindre, personalen fler, lokalerna bättre. Kanske t.o.m. en ren ettårsvdelning, till de barn som behöver bäras, matas, kramas, kläs på, gosas, och sova flera gånger. En avdlening fokuserad på att ta hand om än att vara pedagogisk.

Men alla gör ju som dom vill, det här är bara vad jag tycker. Och hur jag känner för mina barn. Jag tycker inte illa om er som skolar in era ettåringar på dagis. Ni har säkert tänkt över erat beslut och vet vad ni gör!
   Men nog om det här nu..

---

Annars har det inte hänt så mycket här hemma. Vi njuter av att ha ett kök. Att kunna sitta i ett kök och äta! Men än har inga skåpluckor och inte lister synts till. Ni kan ju tänka er hur det är att leva med en röjig ettåring och öppna lådor och skåp, sådär kul. Vi var ju dumma som plockade in saker redan. Men vi blev väl lite carried away..

Ibland läser jag Alex Schulmans blogg Att vara Charlie Schulmans pappa.
http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen. Och för några dagar sedan skrev han något roligt i ett inlägg. Famliljen Schulman är i Thailand nu och han beskriver flygresan dit som ett litet helvete.

"Vi sätter oss ner på våra platser i planet.  Charlie böjer sig fram mot vår stolsgranne. Denne har ingen aning om vad som väntar. Charlie ler och så väser hon: "Welcome to hell."

Bildligt talat alltså, Charlie är väl bara ett halvår eller nåt. Men jag vet att precis sådär kommer det bli när vi ska åka. Jag kan redan få en klump i halsen när jag tänker på den där flygresan.
   Jo, föressten alla som inte vet det. den 2 Mars åker jag, ungarna, mamma och min brorsa till Thaliand. 
Mitt vackra älskade Thaliand. Våran pappa får stanna hemma, och lika glad för det är han. Han delar till min stora sorg inte mitt brinnande reseintresse.
  
Vi försökte oss på att åka till Cypern när Gustav var liten. Det var tyvärr bara en av oss som hade förstått att en semester med småbarn INTE är som en semester utan småbarn. Och en av oss drack öl och var ute sent som man gör på en semester utan småbarn. En natt hittade dörren till lägenheten vidöppen och en av oss liggandes avdäckad på toalettgolvet, tillsynes medvetslös. Behöver jag nämna att en av oss INTE var jag!
Helt fucking unbelivable. Kan fortfarande bli rasande när jag tänker på det..

I allfall åker vi till Thai. och jag oroar mig redan för flygresan. Men inte bara den, utan värmen, sömnen, maten, solen, myggbett, värskebrist, sjukdomar, rabisehundar och, nä det kanske var allt, nej vänta och så tsunamisar såklart.
   Man kan undra varför jag vill åka överhuvudtaget. Men kärleken till solen, palmerna och havet övervinner rädslan. Fast på senare år har jag blivit mer och mer flygrädd, konstigt, jag som kankse har flygit iallall över 35 gånger tur och retur. Men jag får närmast dödsångest vid start, och luftgropar. Men landningen går bra konstigt nog. Fast jag vet att de flesta olyckor sker vid start och landning.

Allt det här började när vi skulle till Kos och det var dimma, piloten hade problem med landningen och försökte landa flera gånger men fick tvär stiga varje gång, sen säger han -"vi har bränsle för att stanna här uppe i 10 minuter" och jag var övertygad om att vi skulle störta och skrämde upp alla omkring mig och fick Ida att hålla handen i mittgången. Å fy fan vad hemskt det var. Men det jag inte hade fattat var att vi hade bränsle att cirkulera där uppe i 10 minuter, sen fick vi lov att åka till Kreta och landa eller nåt. Men jag trodde att om 10 minuter är det kört. Och 10 minuter det är inte länge om man väntar på att dö.

Nu ska jag lägga mig och slappa lite och njuta av lugnet!