mariareimersgustafsson

Jag vill inte, vill inte, vill inte börja jobba igen. Dels för att jag inte vet alls var jag kommer att hamna, efterssom min plats på mitt jobb är bortrationaliserad. Min tjänst finns inte kvar längre, bara innom kommunen.
Så är det att vara föräldraledig..

Men allra mest för att jag inte vill lämna mina barn och vara ifrån dom så mycket, och för att dom får lov att gå på dagis så många timmar. Och för att jag tycker så mycket OM att vara hemma. Det är inte det att jag hatar att jobba, fast jag tycker det är rätt tråkigt. Och jag tycker att det är så mycket bättre och skönare att vara hemma. Att slippa stressa upp på morgonen, jag vaknar mycket hellre av att ett barn väcker mig än att en väckarklocka gör det. Och skynda sig i med frukost till alla och bädna på kläderna på ungarna och kasta in dom i bilen och så fort in med dom på dagis och vinkna, vinka hejdå, rivstart därifrån. Jag har redan fetångest för det här..

Men det verkar på nåt sätt vara fult att säga att man inte vill jobba. Får sånna vibbar de gångerna jag sagt vad jag känner inför att gå tilbaka till jobb. Folk tittar lite på en som om man vore dum i huvet. Men INTE min egen genartion, måste jag tillägga, dom verkar tycka att det är precis lika pissigt att jobba som jag.
   Är det lixom så att man ska vara tacksam för att man har ett jobb? Eller..? Tycker inte de flesta 45+arna egentligen oxå att det skulle vara skönast att stanna hemma?
   Ja, jag VET att man måste jobba, men jag skulle mycket hellre vara hemmafru och ta hand om barn, tvätt disk och mat, det skulle jag. Om jag skulle kunna vara hemma så skulle jag kunna skaffa många barn, utan broblem. Problemet är ekvationen barn+jobb. Det är där det skär sig.

Jimmy tror att jag blivit påverkad av hela min yrkeskår när jag säger att det verkar så fult att säga att man helst inte vill jobba. Att det är nåt med förskollärare och mitt jobb. Han säger att ALLA på Posten jämt gick omkring och gnällde på hur tråkigt och jobbigt allting var, och hur dåligt betalt det var osv. 
   Och lite så är det nog, att erkännan att man inte tycker det är nåt roligt att jobba på mitt jobb är ju som att säga att man inte gillar ungar, ungefär. Och att man egentligen inte alls är en sån där eldsjälv och entusiast som alla verkar tävla om att vara, och att man inte har nån ambition att bli nån heller.
  Och tänk om man sade det på lönesamtalet när chefen frågade hur man tyckte allting var, vi har ju individuella löner. Då gäller det istället att bre på så mycket man kan om vad man gör och tillför.
"Jag ääälskar mitt jobb, jag verkligen brinner för det hääär, jag har världens bästa jobb, bla bla.." Vilket hyckleri. Kan inte alla bara erkänna att man mycket hellre skulle stanna hemma och kolla på Hem till gråden, baka bullar, gå en promenad eller läsa en bra bok. 
    
Vem fan vill jobba?

Kanske den som har ett eget företag, eller ett riktigt roligt och givande jobb. Dit ränkas inte att ta hand om snoriga ungar och byta bajsblöjor! Jag vill vara hemma, BASTA! Och det står jag för. (men inte på lönesamtalen ;)


Har försökt lägga upp några kort på köket, mend det bara ERRORAR. SÅ jag får prova senare..