mariareimersgustafsson

Så nu har ni sett korten och hur vi hade det därborta i Thailand. Det var jätteskönt och bra allting. Även om det var lite jobbigt biland, när Mollan vägrade sitta still, eller när dom hade sina "moments" ungarna. Men överlag gick nog resan mycket bättre än vad jag hade trott.
   Ingen som blev sjuk, eller var vaknade och skrek på natten. Ingen som kom bort och planet störtade inte. Inte ens någon av ungarna som brände sig i solen.

Och om ni träffar mig så vill jag inte höra några kommentarer om att jag inte är särskillt brun!! Man har inte riktigt tid att ligga och sola när man reser med ungar. Man blir inte så brun av att sitta i skuggan och leka med bilar, eller sova middag uppe på rummet.

Jag hade ju undrat lite innan hur det skulle kännas att komma tillbaka till Thailand, rent känslomässigt. Jag är ju en så sjuk nostaligisk person. Älskar att gräva ner mig i det förgångna och analysera och sakna osv. Var nästan lite orolig att det skulle slå till som ett knytnävslag i magen. Att alla minnen och känslor skulle väckas till liv av dofterna och smakerna. Och att längtan efter ett annat fritt och sorglöst liv skulle bli stor.
Men jag kan inte säga att det hände riktigt. Jag hade så fullt upp med att se efter ungarna och leka med dom, dom upptog i stort sett all min vakna tid. 
   Men när det var lungt och jag fick lite tid för mig själv fick jag nog några flashbacks. Och när mamma, peter och Gustav lämnade mig och Mollan för att åka till Phi Phi, då kändes det konstigt.  Jag kände en jättestark längtan efter att åka dit och se allt en gång till, se om det fanns kvar, hur det såg ut nu, drömma mig tillbaka lite. Fast det är tur att det inte blev av. Jag ska inte göra sånt där, det är bättre att låta det vara. Jag blir ju bara ledsen av att sakna det som var då.

Och när vi satt på bussen på väg till flygplatsen. Ungarna sov och det var tidig morgon och vi åkte igenom byar och landskap som kändes mera som "mitt" Thailand.  Då kände jag precis samma känsla som förra gågen jag skulle lämna det. Undran om jag någonsin skulle få komma tillbaka dit. Jag kände det så starkt förra gången jag var där. Att det hade hänt så mycket underbart under dom där 2 månaderna och att det tog slut där och då, och att jag inte visste om jag någonsin skulle komma tillbaka dit. Och även om jag gjorde det skulle det aldrig bli samma sak . Inte med samma människor eller samma ställen. Det var så sorgligt den gågen. Och det kändes lite sorgligt den här gången oxå.

Alltså säga vad man vill om Thailand, och thailändarna. Ok, dom är inte så noga med mycket, dumpar sopor lite var stans. Polisen är korrupt, har du kört full och kört ihjäl nån, kan du slägna fram lite pengar och få åka därifrån. Ett liv inte särskillt mycket värt. Däremot får du livstid om du försöker smuggla 1 kg kokain. Dom bygger hus åt små andar och ställer ut fanta åt dom att dricka. Dom försöker lura dig att köpa saker för 10 gånger det egentliga priset..

Men trevligare, mildare och sorglösare människor får man leta efter. Många som varit i Thailand och sett två thailändare bråka, skrika eller slåss? ( med undantag för demostrationerna) Förekommer knappast. Antar det har med religionen att göra? Bra är det i allfall. Vi borde adoptera Buddhismen till sverige. Tänk er ett Grängesbergs marknad utan ett enda slagsmål, där alla går omkring och ler istället. Kvinnorna sätter ihop handflatorna, bockar och säger sawadee kaa,vill du ha thai masaaaaage. Det vore väl underbart.

Jag älskar Thailand. Även om jag gjorde det ännu mera förra gången jag var där. Då kändes det mera som om jag bodde där, och fick vara en liten del av landet. Nu var jag verkligen bara turist. Och det var som jag skrev i min FB status. Att det kändes som att förra gången jag var där, så var maten godare, bergen grönare, vattnet turkosare och allt lixom bara MER. Det berodde nog på många orsaker, bland annat att barnen var med, att jag var i Patong, den person jag är nu, men främst de personer jag gjorde min förra resa med och de personer jag träffade på den resan. Tack för att jag fick dela det med er!
   Önskar jag kunde visa bilder från den resan, men tyvärr ägde varken jag eller Sara nån digitalkamera på den tiden. Då förstår man hur många år sedan det egentligen var.. 2004, eller?

Nu måste jag gå och hämta storebror på dagis!