mariareimersgustafsson

Alltså det här med Snäll-veckan som jag och Jimmy håller på med funkar faktiskt riktigt bra. Jag tycker att barnen har verkat gladare och mycket mindre krångliga och bråkiga, särskillt Gustav.
   Men om man tänker på det så är det ju egentligen ganska logiskt. Hur många föräldrar vet och kan vittna om att det gentligen bara blir värre och ungarna blir ännu bråkigare om man själv blir stressad och arg. Det svåra är ju att inte bli arg, utan att forsätta prata med lugn pedagogisk röst, när man t.ex har bråttom till jobbet och ungarna ska iväg till dagis ( Nu jobbar inte jag just nu, men ni kanske förstår principen) och dom vägrar klä på sig, skriker och slår varandra, Gustav kan inte åka till dagis om man inte får just den Bamsen som han vet är borta,  har pappat bort vantarna som dom nyss höll i , måste kissa (fast man frågade innan man klädde på overallen). Då brukar jag bli jättearg, och skälla, hålla fast dom och bända på kläderna, så det slutar med att vi är osams, alla är helt svettiga, ungarna gråter och jag är gråtfärdig och skitförbannad.

Just såna här moment har gått jättebra, fast det är svårt att inte bli irriterad, man får kämpa och bita sig i tungan. Men behåller man lugnet så urartar det sällan till det jag nyss beskrev. Mollan skriker ändå, och är jättearg när hon måste ta på sig vinterkläder och vantar, men med det här tänket blir man inte så stressad. Man får lungt och metodiskt försöka få på henne kläderna ändå.

Men det bästa av allt, det är att man själv kan gå och lägga sig med gott samvete och veta att man gjorde det bästa man kunde. Jag ska försöka fortsätta vara såhär snäll. Jag ska utvärdera veckan med Jimmy snart, få se om han tycker det har varit nån skillnad.


Gustav har under dom senaste veckorna till och från inte velat ha nån lillasyster. Förut sade han ofta att det inte räckte med två barn, att han ville ha fler barn i familjen. Men nu tycker han att Mollan är bråkig och jobbig. I morse när han skulle borsta tänderna hade vi ett samtal som lät såhär..

-Åå varför skaffade ni en lillstyster fööör, jag vill inte ha nån lillasyster, jag vill vara själv! När jag blir stor ska jag bara ha ett barn!
Jag -Varför ska du bara ha ett barn då? Varför är det bättre då?
-Åå, för det är så jobbigt med två barn. Det är så bråkigt,
Jag -Men tänkt om hon, mamma som du har barnet med vill ha flera barn då?
-Då säger jag till hon att det är för jobbigt om hon ska ha flera barn, dom är för jobbiga när dom är bebisar, då kan inte jag sova där nåt mera. då får jag flytta.
Jag- Men tänkt om det där barnet vill ha ett syskon då, tänk om barnet säger, snälla pappa jag vill ha nån å leka med här hemma. Jag vil ha en lillasyster.
-Då säger jag att det är för jobbigt med två barn. Då ska jag ska leka med det barnet ofta, hela tiden ska jag leka med det barnet. Då blir den glad.


Vad svårt det är att förklara att vi skaffade ju Mollan för att han skulle ha nån att leka med, och inte vara så ensam här hemma. Och för att vi ville ha flera barn såklart. Men visst var det mycket för Gustavs skull. Och nu vill han inte ha kvar henne.
    Igår fick jag med honom till Öppna förskolan, enbart för att jag lät honom tro att Mollan kanske skunde stanna kvar och bo där. Det var alltså hans förslag, men jag sa inte nej. Han tyckte att dom frönkarna kunde ta hand om henne, och att hon kunde sova i pölen. Ja, herregud, man slår knut på sig själv för att barnen ska vara lyckliga. Men det är bara att lära sig att man aldrig kan lyckas helt.