mariareimersgustafsson

Jag hade en så mysig dröm imorse. Jag måste ha varit ung, för jag hade inga barn eller nåt sånt, och han såg ganska ung ut. Det var en kort dröm, men jag minns känslan. Han, den snygga, gulliga och snälla killen i drömmen var så käär i mig. Vi var nånstans ute, på nån konsert eller nånting. Han var inte med i bandet men han var involverad på nåt sätt. Och han kunde inte sluta krama mig, han höll om mig och kramade mig hela tiden, det kändes som att han ville visa alla hur kär han var,  och han var så söt. Han ville att jag skulle vara brevid honom hela tiden, fast på ett gulligt sätt. Jag minns fortfarande hur det var att vara i hans famn, det känndes så tryggt, och hur han luktade så gott. Det var så mysigt att det värkte i hjärtat när jag vaknade.

Jag kommer ihåg den där känslan från när man var yngre och nykär. Helt otroligt, den bästa. Och jag kan sörja som fan att jag antagligen aldrig ska få uppleva den igen. Löjligt men sant. Ibland vill jag oxå vara 17 år och ha oändliga möjligheter framför mig. Fast det fanns stunder då man var närmast suicidal när någon kille hade gjort slut, men mitt i all misär och alla tårar, så fanns det ändå en känsla av att man visste att man nån gång skulle få bli kär igen, men man visste aldrig när eller hur, och det var så spännande.

Jag får brottas med det faktum att jag är gammal och ful nuförtiden. Och alla killar i min ålder i stort sett ändå oxå är det. Att jag har egna barn och är vuxen nu. Att livet aldrig mera kan bli sådär roligt och spännande. Så jäkla trökigt. Att man inte fattade att åren mellan 17-25 skulle gå så fort som dom gjorde. Man borde ha tagit vara på dom bättre. Jag borde älskat mer, gjort slut oftare, bråkat mindre och VÅGAT mer!

Jag vill nästan inte säga det, för det känns så uttjatat på nåt sätt,  men den där killen i drömmen påminde ganska mycket om en kille en gång. Fast jag knappt kommer ihåg hur han såg ut. Det var lixom samma stil, längd, hår och leende..

Ja.. suck.. 30 år... fy fan.

Men jag höre oxå att, 40 is the new 20, så jag lägger min kris åt sidan och väntar i 10 år till. Då börjar livet igen ska ni se. Då blir det rajtantantan igen, dricka hembränt och cola, gå på husfester som varar i dagarna 3, och på nattclubar och dansa på borden, sova sked med vackra främlingar under bar himmel, eller.. nää, troligen inte..