mariareimersgustafsson

Bebis M, som fick en brännskada på Öpnna förskolan, hette natruligtvis bebis E, jag fattar inte vad jag tänkte med! Träffade henne och hennes mamma idag igen. Det såg inte kul ut.. Stackare. Det var verkligen fel, eller rätt mamma att bli drabbad oxå. Hennes skadeanmälan, eller vad det heter var inte nådig. På punkten förslag på förebyggande åtgärder skrädde hon inte orden. Men man kan förstå att hon är upprörd över det som hände, nu är micron flyttad, och det kanske var en smart sak att börja med.

Idag skulle vi leka med Isaac i lekparken, men efter fem minuter ramlade han 2½ meter ner från en klätterställning och slog i huvet. Inte kul. Jag vet inte hur det gick, och Jenny svarar inte på sms. Hoppas det gick bra och att det inte blev nån hjärnskakning. Läskigt!

Jag måste ringa Lena Nilsson imorgon och höra om dagisplaceering. Mollan måste måste måste få börja på magneten. Annars vet jag inte vad jag gör. Jag är så inställd på det nu, och Gustav oxå och Mollan tycker det är jätteroligt att vara där. Det får inte bli nåt annat bajsdagis, typ Hillängen..

Det finns en sak som fortfarande kan styra mitt humör så totalt, helt knäppt att det är så. Jag kommer nog aldrig kunna släppa det där. Inte än på länge. Det är bara att inse, och lära sig leva med. Är inte så jobbigt heller, bara så knäppt att det fortfarande är så..

Mamma har hämtat Mollan och GUstav är på dagis. Så jag har lite egentid att förfoga över! Finfint!

Har haft lite kris senaste veckan, som kanske märktes av i mitt förre inlägg. Har lixom kännt att, blir det inte roligare än såhär nu. Ska det vara såhär resten av livet nu då.
   I det stora hela är jag faktiskt jättenöjd med mitt liv. Jag har ett jobb (!?), två fina, friska barn, någonstans att bo, billig hyra, är själv frisk, har en snäll pappa till mina barn som gör massor här hemma och aldrig skulle vara otrogen eller dum på något sätt.

Oj, nu fick jag ännumera ångest när jag såg allt bra sådär på en gång. Nu skämms jag lite och borde kanske vara nöjd över allt som är bra istället..

Ja, nää, nu klarar jag inte av att skriva det som jag tycker är tråkigt och mår dåligt över. Jag biter ihop och nöjer mig istället. Men jag kan sammanfatta det såhär, det som jag hört så många människor säga.
-" man går inte omkring och är käär när man har varit tillsammans i så många år och har barn tillammans. Det blir mer som en stark vänskap"

Ok, hur kul lät det där??

Men jag saknar den där känslan.. så mycket.
Pratade med Jimmy om det här, men han har oxå den där inställningen att man inte gåromkring och är kär och att det är normalt och det ska vara så.
   Jag vet inte, tänk om det inte ska vara så då. Tänk om det visst finns dom fortfarande känner sig kära i varandra fast dom varit tillsammans i 20 år och har 10 barn?

Jag efterlyser lite vardagsromantik. Just nu driver vi ett företag tillsammans som heter -ta had om Två BarnAB. Vi har olika sysslor som vi sköter, vi planerar, vi effektiviserar, diskuterar och rationaliserar. Allt för att få vardagen att flyta så smidigt som möjligt. Men det blir inte mycket lite tid till annat. Och det är antagligen det som är boven i dramat. Hur ska man hinna känna någont när man har så fullt upp med annat.
    Plus att vi, båda två nog är ganska dåliga på att vårda vårat förhållande. Vi är lite bekväma av oss, och en av oss en smula snål. Vi lixom bara låter det vara.

Jimmy säger att det kommer bli bättre när ungarna blir större och vi har mera pengar, och kanske kan göra lite mer roliga saker tillsammans. Och det kan jag verkligen tänka mig. Det känns bara så långt dit, och så känner jag Jimmy. Har ganska svårt att tänka mig att han en dag helt plötsligt skulle överaska mig med en weekendresa till Island, eller ens ett restauranbesök.

Men den som lever får se. Jag har hur som helst inga planer på att ändra något i min livssituation om det var någon som fick för sig det. Jag får såna här kriser lite då och då. Särskillt nu på våren.

Är det någon som har något klokt inlägg att komma med angående det här, så kommentera gärna..

Puss Alla fina vänner därute..

Ida T, ja väldigt konstigt att du hade det, med tanke på att vi inte ens kände varandra då. Och varför skulle då ha fått det av mig sen. Wierd ;)

Alltså det här med Snäll-veckan som jag och Jimmy håller på med funkar faktiskt riktigt bra. Jag tycker att barnen har verkat gladare och mycket mindre krångliga och bråkiga, särskillt Gustav.
   Men om man tänker på det så är det ju egentligen ganska logiskt. Hur många föräldrar vet och kan vittna om att det gentligen bara blir värre och ungarna blir ännu bråkigare om man själv blir stressad och arg. Det svåra är ju att inte bli arg, utan att forsätta prata med lugn pedagogisk röst, när man t.ex har bråttom till jobbet och ungarna ska iväg till dagis ( Nu jobbar inte jag just nu, men ni kanske förstår principen) och dom vägrar klä på sig, skriker och slår varandra, Gustav kan inte åka till dagis om man inte får just den Bamsen som han vet är borta,  har pappat bort vantarna som dom nyss höll i , måste kissa (fast man frågade innan man klädde på overallen). Då brukar jag bli jättearg, och skälla, hålla fast dom och bända på kläderna, så det slutar med att vi är osams, alla är helt svettiga, ungarna gråter och jag är gråtfärdig och skitförbannad.

Just såna här moment har gått jättebra, fast det är svårt att inte bli irriterad, man får kämpa och bita sig i tungan. Men behåller man lugnet så urartar det sällan till det jag nyss beskrev. Mollan skriker ändå, och är jättearg när hon måste ta på sig vinterkläder och vantar, men med det här tänket blir man inte så stressad. Man får lungt och metodiskt försöka få på henne kläderna ändå.

Men det bästa av allt, det är att man själv kan gå och lägga sig med gott samvete och veta att man gjorde det bästa man kunde. Jag ska försöka fortsätta vara såhär snäll. Jag ska utvärdera veckan med Jimmy snart, få se om han tycker det har varit nån skillnad.


Gustav har under dom senaste veckorna till och från inte velat ha nån lillasyster. Förut sade han ofta att det inte räckte med två barn, att han ville ha fler barn i familjen. Men nu tycker han att Mollan är bråkig och jobbig. I morse när han skulle borsta tänderna hade vi ett samtal som lät såhär..

-Åå varför skaffade ni en lillstyster fööör, jag vill inte ha nån lillasyster, jag vill vara själv! När jag blir stor ska jag bara ha ett barn!
Jag -Varför ska du bara ha ett barn då? Varför är det bättre då?
-Åå, för det är så jobbigt med två barn. Det är så bråkigt,
Jag -Men tänkt om hon, mamma som du har barnet med vill ha flera barn då?
-Då säger jag till hon att det är för jobbigt om hon ska ha flera barn, dom är för jobbiga när dom är bebisar, då kan inte jag sova där nåt mera. då får jag flytta.
Jag- Men tänkt om det där barnet vill ha ett syskon då, tänk om barnet säger, snälla pappa jag vill ha nån å leka med här hemma. Jag vil ha en lillasyster.
-Då säger jag att det är för jobbigt med två barn. Då ska jag ska leka med det barnet ofta, hela tiden ska jag leka med det barnet. Då blir den glad.


Vad svårt det är att förklara att vi skaffade ju Mollan för att han skulle ha nån att leka med, och inte vara så ensam här hemma. Och för att vi ville ha flera barn såklart. Men visst var det mycket för Gustavs skull. Och nu vill han inte ha kvar henne.
    Igår fick jag med honom till Öppna förskolan, enbart för att jag lät honom tro att Mollan kanske skunde stanna kvar och bo där. Det var alltså hans förslag, men jag sa inte nej. Han tyckte att dom frönkarna kunde ta hand om henne, och att hon kunde sova i pölen. Ja, herregud, man slår knut på sig själv för att barnen ska vara lyckliga. Men det är bara att lära sig att man aldrig kan lyckas helt.

Nån mer än jag som såg på Uppdrag gransikning igårkväll?
Jag är fortfarande upprörd över det där inslaget..  http://svtplay.se/t/103535/uppdrag_granskning

En 14 årig tjej hävdar att en kille har vådltagit henne på en skoltoalett. Killen nekar och säger att dom bara hånglade typ, och tjejen varit kär i honom, och att det är därför hon anklagar honom för våldtäkt.
Rykten börjar spridas om vad tjejen egenligen sagt om vad som ska ha skett, och hon blir mindre och mindre trovärdig. Till slut tror ingen på tjejen längre, inte ens hennes vänner och  hon blir totalt utfryst.

Men sedan kommer ett erkännande, som man även får höra i programmet. Där han säger klart och tydligt att det var emot hennes vilja att han satt på hennes armar för att hon inte skulle kunna ta sig därifrån, att hon sa 5-6 gånger att han skulle sluta, och att det är skönt att få berätta hur det gick till. Detta är exakt sama histora som flickan själv har berättat hela tiden, och som bara hon och Killan kan känna till..

Där tror man att historien tar slut, och att grabben ångrar sig och tar sitt straff. Nää, då ÅNGRAR han sig några dagar senare och tar tillbaka erkännandet och säger återigen att hon var med på det.

Och alla fortsätter att tro på honom, är skittaskiga mot flickan, och när domen faller och killen går i en annan skola, protesterar dom hjärdöda kidsen på högstadieskolan. Och när det är skolavslutning bjuder prästen in en DÖMD VÅLDTÄKTSMAN att delta i kyrkan. Flickan är inte där den dagen, som tur är! Men det visste inte prästen. Pojken hade dessutom besöksförbud. Helt jävla otroligt!!

Senare på kvällen när dom är ute och firar skolavslutningen, ska pojken ha våldtagit YTTERLIGARE en flicka i ett omklädningsrum vid en strand. Ingen tror på det här heller. Sperma från flickans trosor DNA-testas och blir en träff +1 på en skala från -4 - +4.. Meningarna om hur säkert ett +1 är går isär. Uppdrag granskning menar att det är högst troligt att det är killen. Han heter förässten Dennis och jag läste just på hans brorsas snyftiga hemsida http://friadennis.se/ . Brorsan där skriver att dom pratat med någon som säger att det inte alls behöver vara hans brorsas DNA.

Jaja, hur som helst, det finns och kommer alltid att finnas tjejer som kommer att anklaga killar för våldtäkt. Både såna som har hänt och såna som inte har hänt. Det kommer att vara ord mot ord och killen kommer då inte att fällas. Men här finns ju god damit ett ERKÄNNANDE!! Man kan ju för fan inte säga att man har gjort en sak och sen ta tillbakare. Och i synnerhet inte när man sitter i ett poisförhör! Den där korkade killen måste ju ha haft för avsik att erkänna, men av någon konstig anledning ångrat sig. Han är i allfall dömd för 2 våldtäkter ochi sverige, landet , hellre fria än fälla. Känns det som att han nog ha gjort det!! Ändå finns det stödgrupper för den här killen men 1000tals medlemmar och fortfarande är det många som inte tror att han har gjort det. Och idiotiska vuxna påpekar att han var så populär och snygg och trevlig och inte "behövde" göra något sådant. Och tjejerna är utfrysta och den enda fick flytta 50 mil hemmifrån för att kunna leva ett normalt liv..

Gå in och kolla på programmet om ni inte såg det, det är HELT sjukt. Att vissa killar kan komma undan med vad fan som helst. Bara för att dom är killar och populära. Jag blir helt vansinnig. Är det den här världen våra barn ska växa upp i. Har vi inte kommit längre?? Jävla stedåldersfasoner!

Nog om det nu..

Jag var ner på stan idag, tänkte kika in på nya KappAhl. När jag svänger in på Engelberktsgatan så står det massor med folk där och två polisbilar med tillhörande poliser och stirrar på det nybyggda huset. Men shit vad har hänt, tänker jag. Innan det går upp för mig att det är nån slags invigning. Jag hade väl aldrig trott att så många människor skulle stå och trängas för att komma först in på KappAhl. Jag ställde mig inte där i allfall. Men jag gick in lite senare och då var det ändå tjockt med folk. Köpte bara barnkläder, men tog fel storlek på ett par byxor och en tunika till Mollan. Man blev ju helt snurrig i huvet av alla människor som gick omkring där och röck i kläderna man höll i.

Idag kommer Isaac och Jenny och magen hit och leker efter dagis. Trevligt.

Den här veckan har jag och Jimmy ett experiment. Vi ska vara dom snällaste och tålmodigaste föräldrarna vi bara kan vara. Vi ska inte bli arga, eller tappa tålamodet, eller skrika. Och så ska vi se om det blir nån skillnad härhemma, framförallt på barnen, men kankse på oss oxå. Det är svårare än vad man kan tro, men det går lättare när man vet att det är en begränsad tid. Fan, vad dumt egentligen, att det är svårt att vara en riktigt bra förälder.. Men det går jättebra hittills. Jag skrek till på Gustav en gång igår bara.. när han och Mollan var inne på hans rum och han tyckte att hon skulle rida på hans rygg och tappar henne rakt ner i backen så det tjongar till ända ut i köket, och Mollan ser helt konstig och stel ut när jag kommer in och tar upp henne. Då skrek jag - MEN VAD HAR HÄNT, VAD HAR DU GJORT??? Gustav stod och log och såg skyldig ut. Då blev jag arg, mest för att jag var rädd. Mollan hade nog bara tappat luften. För hon repade sig efter några minuter..
   Gustav har kännst så ledsen och känslig på sista tiden. Ganska olik sig. Han lägger sig ner och gråter om man säger till honom något, även om man inte säger särskillt argt. Och han vill -vara ifred på sitt rum. Och därinne kan han sitta och tjura och tycka synd om sig själv. Vet inte var det beror på, tror det började i Thailand. Få se om det blir bättre om vi är jättesnälla föräldrar.

   I dag pratade jag med min rekor om vad som ska hända med mig när jag ska börja jobba. Och det är fortfarande ingen som kan svara. Men om 3 veckor tror jag dom skulle kunna säga säkert. Antagligen ska jag börja jobba på den avdelningen i Hagge som ska öppna efter sommaren. Det känns både bra och lite drygt. Har inte rikgit den orken att dra igång ett så stort projekt som att starta upp en helt ny avdelning, och lära sig en massa nya saker och lägga ner massor med tid och engagemang. Just nu har jag ju faktist ett liv hemma som jag värderar mycket, mycket högre än jobbet. Jag vill ju ha tid och ork till mina egna barn oxå. Hoppas att det blir bra iallfall hur det än blir, och det viktigaste av allt, hoppas att dom jag ska jobba med inte är några rötägg!

   Men det bästa av allt med det här är att jag inte alls ska börja jobba i Juni som det var tänkt från början. Jimmy kan ju bara vara föräldraledig över sommaren så därför var det sagt så. Men nu, om jag ändå ska börja ett nytt jobb efter sommaren så vill jag vara ledig. Så jag ska vara ledig den här sommaren oxå!! Är det inte underbart!
   Jag får leva fattigt och ta av lägsta-nivå dagarna, och sedan ta ut min semester efter det. Men FATTA, jag ska vara ledig hela sommaren och vara med min fina fina familj. Det här kommer bli den bästa sommaren på länge, det känner jag på mig! Vi ska göra så mycket kul. Det är så roligt nu när Mollan har blivit större och är lättare att ta med, på utflykter, i båten, på badstranden eller i husvagn, hotell eller vad som helst!
    Bara inte vädret jävlas, så det regnar hela sommaren.

Så nu har ni sett korten och hur vi hade det därborta i Thailand. Det var jätteskönt och bra allting. Även om det var lite jobbigt biland, när Mollan vägrade sitta still, eller när dom hade sina "moments" ungarna. Men överlag gick nog resan mycket bättre än vad jag hade trott.
   Ingen som blev sjuk, eller var vaknade och skrek på natten. Ingen som kom bort och planet störtade inte. Inte ens någon av ungarna som brände sig i solen.

Och om ni träffar mig så vill jag inte höra några kommentarer om att jag inte är särskillt brun!! Man har inte riktigt tid att ligga och sola när man reser med ungar. Man blir inte så brun av att sitta i skuggan och leka med bilar, eller sova middag uppe på rummet.

Jag hade ju undrat lite innan hur det skulle kännas att komma tillbaka till Thailand, rent känslomässigt. Jag är ju en så sjuk nostaligisk person. Älskar att gräva ner mig i det förgångna och analysera och sakna osv. Var nästan lite orolig att det skulle slå till som ett knytnävslag i magen. Att alla minnen och känslor skulle väckas till liv av dofterna och smakerna. Och att längtan efter ett annat fritt och sorglöst liv skulle bli stor.
Men jag kan inte säga att det hände riktigt. Jag hade så fullt upp med att se efter ungarna och leka med dom, dom upptog i stort sett all min vakna tid. 
   Men när det var lungt och jag fick lite tid för mig själv fick jag nog några flashbacks. Och när mamma, peter och Gustav lämnade mig och Mollan för att åka till Phi Phi, då kändes det konstigt.  Jag kände en jättestark längtan efter att åka dit och se allt en gång till, se om det fanns kvar, hur det såg ut nu, drömma mig tillbaka lite. Fast det är tur att det inte blev av. Jag ska inte göra sånt där, det är bättre att låta det vara. Jag blir ju bara ledsen av att sakna det som var då.

Och när vi satt på bussen på väg till flygplatsen. Ungarna sov och det var tidig morgon och vi åkte igenom byar och landskap som kändes mera som "mitt" Thailand.  Då kände jag precis samma känsla som förra gågen jag skulle lämna det. Undran om jag någonsin skulle få komma tillbaka dit. Jag kände det så starkt förra gången jag var där. Att det hade hänt så mycket underbart under dom där 2 månaderna och att det tog slut där och då, och att jag inte visste om jag någonsin skulle komma tillbaka dit. Och även om jag gjorde det skulle det aldrig bli samma sak . Inte med samma människor eller samma ställen. Det var så sorgligt den gågen. Och det kändes lite sorgligt den här gången oxå.

Alltså säga vad man vill om Thailand, och thailändarna. Ok, dom är inte så noga med mycket, dumpar sopor lite var stans. Polisen är korrupt, har du kört full och kört ihjäl nån, kan du slägna fram lite pengar och få åka därifrån. Ett liv inte särskillt mycket värt. Däremot får du livstid om du försöker smuggla 1 kg kokain. Dom bygger hus åt små andar och ställer ut fanta åt dom att dricka. Dom försöker lura dig att köpa saker för 10 gånger det egentliga priset..

Men trevligare, mildare och sorglösare människor får man leta efter. Många som varit i Thailand och sett två thailändare bråka, skrika eller slåss? ( med undantag för demostrationerna) Förekommer knappast. Antar det har med religionen att göra? Bra är det i allfall. Vi borde adoptera Buddhismen till sverige. Tänk er ett Grängesbergs marknad utan ett enda slagsmål, där alla går omkring och ler istället. Kvinnorna sätter ihop handflatorna, bockar och säger sawadee kaa,vill du ha thai masaaaaage. Det vore väl underbart.

Jag älskar Thailand. Även om jag gjorde det ännu mera förra gången jag var där. Då kändes det mera som om jag bodde där, och fick vara en liten del av landet. Nu var jag verkligen bara turist. Och det var som jag skrev i min FB status. Att det kändes som att förra gången jag var där, så var maten godare, bergen grönare, vattnet turkosare och allt lixom bara MER. Det berodde nog på många orsaker, bland annat att barnen var med, att jag var i Patong, den person jag är nu, men främst de personer jag gjorde min förra resa med och de personer jag träffade på den resan. Tack för att jag fick dela det med er!
   Önskar jag kunde visa bilder från den resan, men tyvärr ägde varken jag eller Sara nån digitalkamera på den tiden. Då förstår man hur många år sedan det egentligen var.. 2004, eller?

Nu måste jag gå och hämta storebror på dagis!

Idag är jag ensam, utan ungar och utan Jimmy, och jag ska försöka få upp lite efterlysta bilder från Thailand. Sen ska göra lite nytta här hemma.

Tyvärr, eller lyckligtvis så förekommer jag själv inte på många bilder. Linslus det blir jag inte när jag är osminkad och har bikini på mig.



Här badar Gustav i våran pool.

Att åka Tuk-tuk, det är kul det, tyckte Gustav,



Vi har åkt in till Bangla Road.





Brorsan har köpt en fläkt, som han visar lillasyran.





Såhär kärvänligt ser det sällan ut hemma hos oss mellan syskonen Reimers.



Utsikt från våran rum.





Man blir trött av värmen. Zzzzz





Gustav dricker upp resterna av Pina Coladan





Här dukas det upp grillbuffé ute på gräsmattan.



Hotellets lilla lekpark.





Molan är bedrövad över något. Hon såg ganska ofta ut såhär faktistk. allt var inte solsken i Thailand tyckte Mollan.





På stranden blåste det rejält.







Men Gustav tyckte det var HÄRLIGT!





Här åker vi tuk-tuk till Karon Beach.



Där Mollan ägnade mesta tiden till att äta sand.



Åå vad gott det är med sand!







Tultar omkring vid poolkanten.





Vacker solndegång.







Däruppe bodde vi, på nionde vångingen.





Här är rummet, där vi skutit ihop sägnarna till en enda stor familjesäng. Mollan sov inte i spjälisen som syns..

Mollan har ätit nåt som hon inte får, då ser hon ut såhär. Som en liten jävulunge, fast en söt sån..



Utanför köpcentret Jangceylon, eller vad det hette..



Här har Mollan hittat en liten Chihuahua kompis som hon belv jätteförtjust i.





Doctor Fish, käkade lite på Gustavs fötter. Jag är impionerad över att han vågad sticka ner fötterna över huvudtaget.

Så här är lite kort i allfall. Jag får skriva mer om resan en annan dag, för nu har jag massor att göra härhemma innan jag måste hämta Gustav på dagis.'

Kärlek till ALLA mina vänner!

Nu är det länge sedan jag skrev nåt, men jag har bara inte orkat eller harft tid heller för den delen..

Förra söndagnatt spydde Mollan första gången, sedan spydde och bajsade hon om vartannat, och på trosdagen hade hon inte ätit något på 4 dagar och knappt druckit. Då åkte vi till Doktor Fu**ing Anna-Greta. Som var allmänt noncharlant precis som hon var förra gången jag träffade henne. Hon tog inte ens i hand och hälsade, sa bara att -"jag tror vi setts förut." Hon sa bara att vi skulle hem och ge Mollan vätska, men det var precis därför vi var där, därför att vi inte fick i henne nån vätska. Sen sade hon inte ens hejdå när hon gick. Men som tur var vände det ju samma eftermiddag mer eller mindre. Och nu är hon pigg. Det var dom där mardrömsdagarna i den korta verisionen.
 
   När Mollan var 7 månader eller nåt sånt, hade jag hittat typ 3 konstiga knölar på henne, i på halsen och två på huvudet. Då gick vi oxå till doktorn och fick den där Anna-Greta. Det enda jag ville höra var att det inte var nåt farligt, och vad det kunde vara. När hon kom i i rummet tittade hälsade hon inte ens på mig utan tittade bara hånleende på Mollan och sa -" Hon har fin färg, hon är pigg och andningen är bra, Vad gör du här?"
 -" Ja, alltså hon har några konstiga knölar som jag undrar var det är för något!"

Den på halsen visste hon inte var den var, hon trodde inte att det var någon lymförtel som jag hade trott. Den bakom örat sa hon var en fettknöl, och den mitt på bakhuvudet orkade hon itne ens leta reda på..

-Nej, jag kan inte säga vad det är, men jag tror inte att det är något farligt!

 -Men tror, det lungar lixom inte mig så mycket...

-Vad är det du tror att det är då?

-Jag?? Jag vet väl inte, jag är ingen doktor, Så vitt jag vet så kan det ju lika gärna vara canser, JAG vet väl inte! Men man blir ju orolig..

-Nä,  jag tycker inte ens att vi sticker henne och tar nåt prov när hon ser så pigg och glad ut. Det finns ingen medicin man kan ta mot skölar och du nån spruta mot canser seddu det har vi inte.

Vilken jävla kärring. Nästa gång jag ringer till Solsidan då ska jag specifikt säga att jag inte ska ha henne. Men i torsdags fanns det ingen annan läkare på hela stället, otroligt.

Ska tillägga att den jättegulliga doktorn som var på BVC förklarade sedan att den knölen på halsen visst var en lymfkörtel som blivit förstorad vid en infektion och så kan den förbli, inget farligt. Och de andra kölarna var muskelfästen som kan kunde känna under huden.

Imorgon drar vi till värmen. Det ska blir så skönt. Oron har lagt sig lite. Efter dom här magsjukedagarna känner jag att jag klarar var som helst.
   Hoppas bara jag inte får alltför många flashbacks från den lätta och sorglösa tid som rådde förra gången jag var där ;) Men jag har nog förmånga barn för att hinna med att tänka på nånting annat.

Kommer inte hinna blogga nåt de här 2 veckorna, så jag får ta tag i det här när jag kommer hem sen!

Nu ska vi äta mellis sen ska fam. Reimers/Gustafsson gå ner i bastun och plaskla lite!